(21 May 1814 - 1 June 1892) was a French painter and poet. Janmot was born in Lyon of Catholic parents who were deeply religious. He was extremely moved by the death of his brother in 1823 and his sister's in 1829. He became student at the Royal College of Lyon where he met Frederic Ozanam and other followers of his philosophy professor, Abbe Noirot. In 1831 he was admitted to the École des Beaux-Arts de Lyon and a year later, he won the highest honor, the Golden Laurel. In 1833, he came to Paris to take painting lessons from Victor Orsel and Jean-Auguste-Dominique Ingres. With other Lyon painters, he entered the Society of St. Vincent de Paul. In 1835, he went to Rome with Claudius Lavergne, Jean-Baptiste Frenet and other students and met Hippolyte Flandrin. After his come back to Lyon in 1836, Janmot would attract the attention of critics of the Salon de Paris in conducting large-scale paintings with religious inspiration such as The Resurrection of the son of the widow of Nain (1839) or Christ in Gethsemane (1840). After 1845, he attracted the interest of Charles Baudelaire with his painting Flower of the Fields that allowed him to access to the Salon of 1846. Theophile Gautier was impressed by his Portrait of Lacordaire (1846). But the failure of his Poem of the Soul at the Universal Exhibition of 1855 disappointed him. In December of that year he married Leonie Saint-Paulet, from a noble family in Carpentras. In 1856, Janmot obtained a commission to paint a fresco (since destroyed) representing the Last Supper for the church of St. Polycarp. Other orders followed, including the decoration of the dome of the Church of St. Francis de Sales and for the town hall that had been renovated by his friend the architect T. Desjardins. He was then appointed professor at the École des Beaux-Arts.   Related Paintings of Louis Janmot :. | Poem of the Soul - Memories of the sky | Passage of the soul | Spring | Divine generation | The golden stairs |
Related Artists:
Joos van Winghe
(1544, Brussels - 1603, Frankfurt), was a Flemish Renaissance painter. According to Karel van Mander he was born in Brussels in 1544 and travelled to Rome where he lived with a Cardinal for four years. When he returned to Brussels he became court painter to the Prince of Parma until he left the country in 1584 as a consequence of the Fall of Antwerp. He settled in Frankfurt and his place at Parma's court was taken by Otto van Veen. He died in 1603, aged 61. Van Mander mentions several pieces by his hand in Brussels, Frankfurt, and Amsterdam. According to the RKD who spent four years travelling in Rome, Parma, and Paris before returning to Brussels in 1568. In 1585 he moved to Frankfurt, where he became a citizen (burgher) in 1588 and stayed. He was the father of the painter Jeremias van Winghe, and is known for portraits and genre works, as well as book title pages.
Ernest Fuhr
A popular illustrator of the period and this is classic patriotic art . 1874-1933
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.